Användningen av engelska har ökat kraftigt det senaste decenniet som en följd av internationaliseringen och globaliseringen. En förenklad engelska har vuxit fram, som ibland kallas ”globish”, utan nyanser men för enkel kommunikation mellan människor som inte har ett annat gemensamt språk.

Det som blir lidande av detta är det avancerade språket, där det viktiga nyansordförrådet finns. Om man tänker sig ett språks, eller en persons ordförråd som cirklar, där basordförrådet finns i den inre, mindre cirkeln och nyansordförrådet i den yttre, större, omgivande cirkeln, så har man en bild av vad det är fråga om.

Basordförrådet (ca 1000 relativt betydelsefattiga ord, vilka täcker ca 85 % av ordmassan i en text) består bl.a. av många s.k. nukleära verb, d.v.s. enkla, betydelsefattiga verb som normalt kräver verbpartiklar för att få en nyanserad betydelse. Hit hör främst verben gå, komma, säga, se, göra, ha, ta och få (Viberg 2002).Till nyansordförrådet hör det stora ordförråd som vi hittar i skönlitterära texter och som är så viktigt att förstå för att få nyanserade bilder av gestalter och handling. Här finns exempel på förflyttningsverb som ragla, vingla, tassa, vada, vanka, lomma, snubbla, pallra sig, skutta, tumla, vackla, spatsera, vandra, strutta, traska eller personbeskrivande adjektiv som t.ex. beskäftig, enveten, förgrämd, glättig, gnatig, klipsk, kärv, lynnig, mesig, snorkig, sprallig, tafflig, tramsig, just sådana ord som ger liv i språket och vi i skolan märker att eleverna förstår allt sämre. Gemensamt för dessa ord är att det ofta är svårt att gissa sig till betydelsen av dem utifrån sammanhanget.

Till det utvidgade ordförrådet kan man lägga ämnesrelaterade ord (som t.ex. närsalter, toxisk, oxidera, patologisk), mindre frekventa ämnesoberoende ord (som t.ex. adekvat, förfarande, förvisso, propå, påfallande), samt mindre frekventa vardagliga ord.

Det är den här typen av ord – och de är de flesta – som tynar bort eller i värsta fall går förlorade i ett språk om de inte används, tränas in, finns i omgivningen … - och här kommer vi in på dagens ämne, engelskspråkiga skolor i Sverige, och vad de medför för svenskans roll hos individer och samhälle.

Skolan är den plats där individens språk skall möta ett offentligt språk för de gemensamma angelägenheterna. Det skall tränas in så väl under 12 skolår att det med lätthet kan användas i ett framtida yrkesliv. Om denna tid för träning kraftigt reduceras till förmån för ett annat språk, så kommer de mindre frekventa delarna av språket att försvinna. En annan följd är att kreativiteten, skapandet av nya ord och ordkombinationer på språket, inte blir lika självklar längre. Förståelsen av problem med olika nyanser blir också lidande när orden inte finns, eller bara på ett annat språk. Jag skall som lärare på gymnasiet senare här ge några konkreta egna exempel på hur detta kan yttra sig hos gymnasieelever som haft minst hälften av lektionerna på engelska under de flesta grundskoleåren.

Jag skrev som gymnasielärare en D-uppsats (1) för ca 10 år sedan där jag undersökte om man kunde avläsa något i elevernas skriftliga produktion om de haft mycket engelska. Uppsatsen hette litet tillspetsat ”Språkbad eller drunkningsrisk”. ”Vanliga” svenska gymnasieklasser jämfördes med klasser på IB-programmet. Den ena slutsatsen är självklar: språk kräver tid, så även modersmålet för sin vidare utveckling. Den andra slutsatsen blev ganska enkel att förklara: elever redan som har ett starkt förstaspråk påverkas inte mycket av förstärkt engelska, däremot påverkas elever med ett svagt förstaspråk eller ett annat modersmål. Undersökningen, som andra här i panelen gjort i mycket större skala, tittade på förekomsten av anglicismer, väntade eller oväntade, i de två gruppernas texter. Det handlade om påverkan på semantik (t.ex. t.ex. direkt engelska ord när svenska fattas som förekomsten av ordet ’karaktär’ istf ’person’ i en film eller roman), syntax (t.ex. förekomsten av osäker ordföljd i elevernas svenska), morfologi (sär-/sammanskrivna ord). I uppsatsen, som den som är intresserad kan få per e-post, finns mer att läsa.

Det kan vara lämpligt att förklara förutsättningar för engelskspråkiga skolor i Sverige: en grundskola får ha upp till 50% engelska enligt dagens skolförordningar, ett gymnasium upp till nästan 90 % (allt utom svenskämnet). Friskolekoncernen Engelska skolan med många grundskolor har så, liksom åtskilliga internationella gymnasier runt om i landet. Engelska skolan skriver på sin nätsida bl.a. hur målet är att eleverna skall behärska engelskan med ”total inner security” (direkt citat). Hur är det då med målsättningen för svenskan?  Men är det lämpligt att använda skattepengar på skolor där svenskan har en andrarangsplats?

Som jag ser det har engelskspråkiga grund- och gymnasieskolor allvarliga följder för väldigt många elever i Sverige. Först och främst uppstår en förvirring hos unga människor om vad som är huvudspråket och det viktigaste språket i Sverige för deras framtid. För det andra att kunskap riskerar att gå förlorad p.g.a. att en mer ytlig förståelse blir vanligare när viktiga språkliga redskap inte tränas upp som de ska i skolan.

För att motverka detta var Språkförsvaret aktivt i diskussionen om en svensk språklag år 2008-09, där vi för skolans del föreslog följande:

"3. Undervisningstiden på annat språk än svenska inom offentlig finansierad grund- och gymnasieskola får ej överstiga en tredjedel av den totala undervisningstiden (med undantag för rena språkämnen). Skolor med undervisningstiden på ett annat språk (med undantag för rena språkämnen) skall med en språkplan visa hur ämnesvokabulären på svenska tillgodoses och upprätthålls, både som samhällsbärande språk och individuellt för eleverna på skolan...

6. I gymnasieskolan skall två betyg, nämligen i muntlig och skriftlig framställning och litteraturkunskap, sättas i svenska för att markera ämnets karaktär av bildningsämne och svenskan ställning som det gemensamma språket för landet.

7. Undervisning skall ske i både danska och norska i såväl grund- och gymnasieskolan i syfte att upprätthålla den mellannordiska språkförståelsen.”

Sammanfattningsvis: Förstaspråket vara starkt som möjligt för att kunskap skall kunna förstås och uttryckas så lätt och smidigt som möjligt i skolan Skolans mål kan inte vara att svenskspråkiga elever får ett fattigt förstaspråk, inte de elever som siktar på akademiska studier i framtiden, ja inte någon alls. Detta måste uppmärksammas och regleras i skolan betydligt mer än dagens vaga förordningar. Mycket tydligare krav på språkplaner för dessa skolor med förstärkt engelska måste finnas och följas upp.

I olika ämnen tar sig den språkliga osäkerheten många konkreta uttryck i vardagen. Här är några jag själv eller kollegor mött under de senaste åren:

* I matematik är precisionen i ett gemensamt språk särskilt viktig för att förstå det matematiska problemet. Små ord för t.ex. exakt läge och riktning kan betyda mycket för rätt lösning. Om eleven bara ”halvförstår” språket i uppgiften går själva problemet förlorat.

När jag under åren har haft utvecklingssamtal med 16-åriga elever har det hänt mer än en gång att de sagt att de nu på gymnasiet förstår matematiken mycket bättre. När jag frågat varför (utan att veta att de gått på Engelska skolan i Gävle) har de spontant svarat: ”Därför att nu får jag det förklarat på svenska.” Detta är både tänkvärt och allvarligt.

* I moderna språk (franska-spanska-tyska) kan jag numera själv som lärare i ämnet vittna om att elever i mycket högre grad idag än för tio år sedan skapar meningar med engelskans ordföljd, för att de tror att alla främmande språk har engelskans raka ordföljd, i stället för att oftast ha svenskans blandade ordföljd. Som exempel kan nämnas denna mening: Imorgon åker vi till Stockholm (tyska: Morgen fahren wir nach Stockholm) tror många elever idag skall heta Morgen wir fahren nach Stockholm (Tomorrow we go ...), med rak ordföljd i enkla satser. Detta tar numera mycket mer tid att få rätt, liksom de många interferenser i ordförrådet från engelskan, där t.ex. ordet ’bli’ blir ’bekommen (’få’) från engelskans ’become’ eller ordet ’få’ blir ’geben (’ge’) från engelskans ’get’. Jag skulle här kunna ge många fler exempel.

*    I modersmålet svenska är vi nog enade om att elevernas känsla för de svåra prepositionerna (”den första ordklassen som lämnar en om inte språket får näring”, brukar jag kalla den) har försämrats, liksom att uttryck som ”Konserten tar plats…” ("...takes place...") i stället för ”…äger rum...” blivit vanligare. Och många har ingen alls känsla för varför uttrycken inte passar i svenskan.

*    I själva engelskämnet står det inte heller alltid så väl till, trots ämnets framgångar i svenska skola. Eleverna på gymnasiet förutsätts ofta läsa nästan lika många böcker på engelska som svenska, trots avsevärt sämre förståelse. Kollegor berättar att medan de själva kämpar på med avancerad skönlitteratur i kurserna och gör egna ordlistor, så säger eleverna ofta om böckerna att "de förstod allt", vilket väl visar att man har skaffat sig ett förhållningssätt att slarva över det man inte förstår.

*    I samhällsämnen måste man allvarligt fundera över varför svenskspråkiga elever skall lära sig om svenskt samhällsskick och historia på engelska. Det är många gånger svårt att direkt översätta samhällsbegrepp mellan språken - det blir som att gå över ån efter vatten, med risk för missförstånd och betydelseförluster. Varför skall man via engelskan lära sig ord som täcker rent svenska begrepp, som t.ex "Saltsjöbadsanda", "storskiftet", "Dackeupproret", "Bondepartiet" eller "Dackeupproret". Att tala om sådant på engelska bland svenskspråkiga blir inget annat än en sorts självkolonisering.

*    I naturvetenskapliga ämnen – vi har naturvetenskapligt program på vår skola - är det inte ovanligt att elever inte alls har mött de svenska fackorden. Ett konkret exempel: många elever från engelsk skola förstår inte alls vad grundämnena natrium och kalium är för några, för de har lärt sig att de heter ’sodium’ och ’potassium’ på engelska. Detta är ju i liten skala exempel på de domänförluster av fackspråk på svenska som man talat mycket om för det vetenskapliga språkets del.

Allt detta kan ju låta som traditionellt lärargnäll, men jag vill mena att det kommit något kvalitativt nytt i språkförsämringen i och med etableringen av så många engelskspråkiga skolor i Sverige. Svenskan har inte fått tid att tränas på samma sätt, i många olika ämnen, och på så sätt skapas ”brus” i kommunikationen i skolan, som tar ytterligare tid av det pedagogiska arbetet, om det överhuvudtaget kan repareras.

Olle Käll

(Styrelseledamot i Språkförsvaret)

1) Uppsatsen från mars 2006 kan laddas ner från Författararkiv/Olle Käll.